Den första november kastar sig ca 310 095 personer ut i den förföriska galenskapen som det innebär att skriva en roman på trettio dagar. I år ska jag inte vara med, men som en sorts ställföreträdande njutning tänkte jag dela med mig av vad jag lärde mig av att försöka mig på det.

Bakgrunden:
– Jag sökte efter skrivarhandböcker om handling och ramlade över No plot? no problem! Eftersom jag oftast börjar med ett par karaktärer och en väldigt skissartad bild av själva handlingen talade den förstås direkt till mig.

Vad är NaNoWriMo?
Det började med ett gäng killar i San Francisco som satt och diskuterade det här med att de alla drömde om att skriva en bok men ingen av dem hade gjort det. Många av dem hade förmodligen hemliga litterära drömmar, och det var förmodligen delvis därför som de aldrig hade kommit sig för att försöka (se det här blogginlägget för att veta mer om varför det är säkrast att inte börja).

The very first NaNoWriMo took place in July 1999, in the San Francisco Bay Area. That first year there were 21 of us, and our July noveling binge had little to do with any ambitions we might have harbored on the literary front. Nor did it reflect any hopes we had about tapping more fully into our creative selves. No, we wanted to write novels for the same dumb reasons twenty-somethings start bands. Because we wanted to make noise. Because we didn’t have anything better to do. And because we thought that, as novelists, we would have an easier time getting dates than we did as non-novelists.

Lovvärda skäl allihopa, men det finns förstås fler.

Varför ska man göra det?
– Om man någon gång ens har lekt med tanken på att skriva en bok är det ett oslagbart sätt att komma över prestationsångesten. Man måste vara en idiot för att tro att något man skriver på trettio dagar ska bli bra.
– Man lär sig snabbt prioritera bort oviktiga saker i livet (socialt liv, städning, jobb) för viktiga saker (skriva sina drygt 1700 ord per dag).
– Ens nära och kära kan i början av månaden tycka att det är ett så vansinnigt och roligt projekt att de låter en komma undan med det. I alla fall den första veckan.
– Man lär sig gå direkt på handlingen. Ingen klarar av att skriva 1700 ord miljöbeskrivning per dag. När det verkligen krisar händer det att man dricker öl med sina vänner för att brainstorma potentiella problem. ”Krossat hjärta? Det hade jag med i kapitel 2! Ett lik? Ja, men det kan bli upprepande, för det fanns med i kapitel 7 och 13, men visst, det skulle kunna pigga upp. Hur kan folk dö?”
– Det finns ett system och struktur för stöd och tips som man alltid kan använda sig av istället för att skriva. Oftast är ju skrivande otroligt ensamt, men här kan man både låta vänner ha koll på ens ord-produktion och slösa bort timmar i NaNoWriMo:s officiella Procrastination Station.

Varför gjorde jag det?
– För att det fanns där. Hur kan man läsa om ett globalt fenomen där  över hundratusentals personer försöker sig på galenskapen att skriva en roman på en månad utan att vilja prova själv?
– För att det var galet. Det här var hösten då jag tog motorcykellektioner, och november var månaden då säsongen tagit slut, så jag antar att jag behövde ersätta en typ av galenskap med en annan
– För att det involverade att man fick dricka hur mycket kaffe och äta hur mycket godis som helst för att ta sig igenom
– För att jag var övertygad om att min 30-dagars roman skulle bli briljant.

Vad är en roman?
Det var förstås den första frågan de brottades med, och också ett ämne som har sysselsatt litteraturvetare i århundraden. Deras lösning? De gick till sin bokhylla, hittade den tunnast möjliga bok som ändå kändes som en bok, och kom fram till att en roman var 50 000 ord. Vårt mål är alltså: 50 000 ord på trettio dagar.

Lärdomar från mitt försök:
– Vänner måste involveras. Man klarar inte en sån här sak utan kraftigt socialt grupptryck på gränsen till mobbning.
– Ett tips från No plot? No problem? är att använda dig av ett omvänt belöningssystem, eller vad vi andra kallar rena hot. Erbjud dig att skänka alla dina besparingar till Sverigedemokraterna om du inte lyckas. Lova utvalda vänner att vara barnvakt varje lördag i ett år, skotta deras uppfart varje söndagsmorgon hela vintern, bjuda på drinkar en hel sommar, eller vad de själva nu tycker känns lockande.
– Låt inte någon läsa det du faktiskt skriver. Knappt ens dig själv. Grupptrycket handlar helt om själva produktiviteten, inte resultatet.
– Här är det lite motstridigt, för vissa argumenterar för att du inte ska berätta på jobbet att du gör det här, eftersom de då kommer misstänka att du gör det på arbetstid, vilket du förstås bör göra så fort du får chansen.
– Du kommer bli överraskad över hur mycket tid du faktiskt har att skriva. Bussresor, i hemlighet på utekvällar, under tråkiga möten på jobbet.
– Fuska inte. Börja inte skriva före november, ha inte saker alltför planerade, använd inte månaden för att redigare – det enda sättet att ta sig igenom det här är med insikten av att det är galet och omöjligt. Annars kommer du sluta när du väl inser:
– Att november är en väldigt, väldigt lång månad. Någon vecka kommer du bryta ihop och hata dig själv för att du gör det här. Precis som när man är författare i övrigt, alltså.

Resultatet?
Jag blev klar, och jag fick ett väldigt, väldigt skissartat utkast till Uneasy rider, boken som förhoppningsvis kommer ut i augusti 2015. Bifogar bevis.

Citat från Facebook-statusuppdatering, den 17:e november 2010:

NaNoWriMo har en funktion som räknar ut när ens roman kommer vara klar om man fortsätter i samma takt som hittills. Idag sa den: ‘Din roman beräknas vara färdig den 31 december.’

Anmäl dig här